jag vet vad jag måste göra, ändå sitter jag kvar här
det gör ont i magen när jag hör någon viska hans namn.
Det kittlar till som tusen fjärilar utvecklats, som hundra bubblor som växt fram och vill ut.
hjärtat pumpar allt högre och jag är rädd för att han ska höra det.
även att inget är perfekt eller som det borde
så fyller han den funktionen att jag vill att tiden ska stå still
än så länge så flyger fjärilarna och det känns som att de kommer att flyga i en evighet
för jag vet, att det är han, han som gör att fjärilarna flyger
det är han som fyller bubblorna med luft.
under tiden de är vid liv är det underbart,
när fjärilarna i hans mage slutar flyga, eller när någon skjutit hål på alla dessa bubblor
då, är det bara förjävligt
för mina fjärilar vill inte sluta flyga, och mina bubblor vill inte spricka, hur mycket jag än slår och sparkar på mig själv så finns de ständigt kvar, när någon viskar hans namn
och jag antar, att det är såhär det känns att vara kär.
jag vill inte vara kär, kärlek är farligt och borde vara olagligt.
så länge det finns vapen att döda med
